Jag heter Joanna Hansen och är född 1971 i Polen. Mitt intresse för foto väcktes redan i tonåren, och under min skoltid valde jag tillvalsämnet "Bilden som språk", där jag fick utforska både fotografering och teckning.

Livet tog dock en annan väg, och under många år levde jag i ett drogmissbruk där fotograferingen inte längre hade någon plats. Men 2013 lyckades jag ta mig ur det livet och har sedan dess varit fri från alla sinnesförändrande medel. På vägen tillbaka hittade jag sakta men säkert tillbaka till mig själv – och till fotograferingen, som åter blev en viktig del av mitt liv.

I samband med detta började jag också spara till en hund. Jag visste redan att det skulle bli en Jack Russell, eftersom min mamma haft en sådan. Tålmodigt samlade jag guldtior, som jag till slut växlade in för att köpa Orizza, som snart fick namnet Tia.

Tidigt under min drogfria tid skaffade jag Facebook och startade gruppen "Vi som älskar Tia". År 2015 hittade jag en annons från samma uppfödare där jag köpt Tia. En ensam valp fanns kvar i kullen, och jag visste direkt att han skulle bli en del av vår familj. Så kom Bosse in i vårt liv.

Vid den tiden bodde jag på Öland och kände inte så många människor, så det var mest jag och hundarna. Jag fotograferade dem ofta och delade bilderna på Facebook. Till min glädje verkade folk verkligen uppskatta dem och började uppmuntra mig att göra något mer av mitt fotograferande. Till slut tog jag steget och skapade min första bok: "Bosse bakar".

När jag fyllde 50 år 2021 fick jag en fantastisk överraskning. En av Facebook-följarna skänkte en slant till mig som var tillräckligt stor för att ytterligare en fyrbent vän skulle få flytta in. Och så blev Dante en del av familjen.

Tia levde ett långt och kärleksfullt liv, men vid 14 år och fyra månader var det dags att ta farväl. Tomrummet hon lämnade var enormt – hon hade varit med mig genom hela min resa från missbruk till ett nytt liv.

En dag ringde telefonen. Det var en uppfödare som hade hört talas om mig och mina hundar. Hon undrade om jag ville ta emot en tikvalp, Bizzie. Jag tvekade länge – sorgen efter Tia var fortfarande stor. Men till slut insåg jag att kärleken och glädjen hundarna ger alltid väger tyngre än smärtan av att förlora dem. Så blev vi en familj på fyra igen.

Idag bor vi i en vacker sekelskifteslägenhet med breda fönsterbrädor där hundarna älskar att sitta och titta ut på gatan. Folk som passerar kan ofta se dem spana ut över sitt revir.

Bosse kämpar fortfarande med urinblåsestenar och behöver regelbundet besöka veterinären. Bosseböckerna hjälper mig att täcka en del av kostnaderna, och jag är otroligt tacksam för all den kärlek och det stöd vi får från våra följare.

Tack för att du följer vår resa!