Jag heter Joanna Hansen och är född 1971 i Polen.

Enda sedan tonåren har jag varit intresserad av foto och hade tillvalsämne ” Bilden som språk” under min skoltid. Det var både foto och teckning.

Efter avslutad utbildning hamnade jag snett och spenderade många år i ett drogmissbruk där fotograferingen inte hade någon plats i mitt liv längre.

2013 lyckades jag ta mig ur missbruket jag levde i och har varit fri från alla sinnesförändrande medel sedan dess. I det här har jag långsamt blivit den personen jag vill vara och i det livet jag vill leva ingår fotograferingen som jag återupptog med tiden.

I detta så började jag spara till en hund och jag hade redan bestämt mig för att det skulle vara en Jack Russel då min mamma hade en sådan.

Jag samlade på guldtior som jag till slut växlade in på banken för att köpa Orizza som sedan fick namnet Tia.

Tidigt under min drogfria tid skaffade jag Facebook och skapade ”Vi som älskar Tia" gruppen.

2015 hittade jag en annons från samma uppfödare som jag köpt Tia utav. Det var en ensam valp kvar i en kull och den killen skulle jag ha. Det var så Bosse blev en del av vår familj.

Under den här tiden bodde jag på Öland där jag inte kände så mycket folk så det var mest jag och hundarna. Jag tog mycket foton på hundarna och la upp på Facebook. Folk verkade gilla bilderna och började trycka på att jag ska göra något mer med mina bilder. Tillslut skapade jag boken ”Bosse bakar” .

2021 var det dags för mig att fylla 50 år. Som present hade min syster tillsammans med följarna från Facebook gruppen hade skramlat ihop pengar bakom ryggen på mig för att ytterligare en fyrbent vän skulle få bli medlem i familjen. Så gick det till när Dante kom till mig.

Tia blev 14 år och fyra månader innan hon gick bort. Tomrummet efter Tia var enormt då hon varit med på hela min resa från missbruket tillbaka till ett drogfritt liv.

En dag ringde telefonen och det var en uppfödare som undrade om jag ville ha en tikvalp. Hon hade hört talas om mig och hundarna och ville att Bizzie skulle bo hos mig. Jag tvekade länge då smärtan efter Tia var enorm, men insåg till slut att kärleken man får av hundarna trumfar smärtan. Nu var vi en familj på fyra igen.

Hundarna och jag bor i en sekelskiftes-lägenhet med breda fönsterbrädor där hundarna älskar att sitta och titta ut på gatan utanför. Folk som passerar brukar kunna se hundarna sitta och spana ut över sitt revir.

Bosse har fortfarande problem med stenar i urinblåsan och får med jämna mellanrum ta sig till veterinären för att frigöra urinblåsan. Bosseböckerna hjälper mig idag att täcka upp en del av kostnaden för veterinärsbesöken.